Utan energi och framtidstro
Under början på veckan hölls som jag tidigare noterat Riksantikvarieämbetets arkeologikonferens Tema rapportering – Vad blir kvar efter grävningen? Den samlade ca 150 personer verksamma inom uppdragsarkeologin, kulturmiljövården, forskning och museerna. Konferensen hölls i Historiska museets lokaler. Det var ett bra arrangemang, ett spännande program, relevanta frågor och teman och genomgående bra presentationer, men jag tror att få var nöjda, stimulerade och fulla av energi, handlingskraft och framåtanda när vi gick därifrån. Tvärt om.
Jag har varit borta från uppdragsarkeologin i precis tio år och i stället arbetat med musei- och kulturarvsinformation i processerna efter undersökningen. Vi alla – här var många bekanta ansikten från förr (kul att ses igen!) – har med några få undantag åldrats, blivit lite rundare och mer grå- eller tunnhåriga och klokare. Men frågorna var dem samma. Det känns som att tiden har stått still inom arkeologin. Det är samma diskussion om rapporten och rapportens utformning, målgrupper och målgruppsstyrning. Samma frågor runt moderna standarder och infrastrukturer. Samma brist på arkiveringsmöjligheter för digital information. Samma diskussioner om kunskap och behov av synteser. Samma tidsbrist att reflektera över den genomförda arkeologin. Samma undran över vem som ”äger frågan”, motiverar varför vi håller på och sätter upp spelregler. Samma efterfrågan efter en ryggrad som håller uppe och samordnar uppdragsarkeologin.
Nytt är emellertid det nästan onämnbara hotet om en fullskalekommersialisering av uppdragsarkeologin som tyngde mötet som en molande post-konferensmiddag-huvudvärk men som ingen kunde ge en Treo.
Den samlade kompetensen på konferensen är anmärkningsvärd. När jag började som arkeolog räknade vi månader i fält när vi konkurrerade om grävjobb och rankades på listor (jag kom till 48 innan jag slutade räkna). Det kanske man har slutat med nu. Men om man räknar ihop den samlade erfarenheten av kulturmiljövård och uppdragsarkeologi i auditoriet på konferensen så svindlar det en aning. Det fanns en otrolig kompetens, kunskap och erfarenhet samlad i ett rum. Jag uppskattar det till att den genomsnittliga tjänstetiden, branscherfarenhet per deltagande person, var ca 15 år (anmälningsavgiften hindrade nog yngre studenter och säsongsanställda). Det betyder att vår gemensamma erfarenhet sträcker sig långt tillbaka till förromersk järnålder om vi staplar åren efter varandra. Mer än 2250 års erfarenhet av arkeologi. Det är en hel del kunskap om det förflutna och om hur arkeologi ska bedrivas. Hur får man all den erfarenhet och kunskap som finns i systemet att skapa bra, bred och relevant arkeologi? Vem plockar upp och axlar ansvaret för arkeologin igen? Det är nog det som jag undrar mest över efter konferensen.
Mitt eget betongarschel-centralistiska, positivistiska och informationskramande inlägg finns att titta på här. Men vem, undrar jag nu, är intresserad att vara med och förverkliga en nationell infrastruktur för uppdragsarkeologin i en tid som denna?
Vi vet vad som behövs göras och varför. Vet vet hur vi kan göra det. Vem ser till att det blir gjort?
Tema rapportering
I början av nästa vecka arrangerar Riksantikvarieämbetet (RAÄ) en arkeologikonferens med titeln Tema rapportering. Vad blir kvar efter grävningen? Jag ska hålla ett kort föredrag om det som jag flera gånger tagit upp i bloggen tidigare: Behovet av en nationell infrastruktur för arkeologiska undersökningsdata i form av ett undersökningsregister och ett datalager för digital arkeologisk dokumentation. Jag sitter just nu och förbereder mig och gör en sån där tråkig PowerPoint med mycket text i och utan bilder (som jag hoppas blir modern igen snart).
Jag är inne i det skedet av karriären där det mesta av ”det nya” bygger på saker jag gjort eller tänkt tidigare. Många saker framställs genom Ctrl+C-Ctrl+V-metoden (kopiera och klistra in). Inför föredraget började jag ögna igenom vad jag sagt tidigare om ämnet och påminner mig om en artikel i den nu avsomnade tidskriften Kulturmiljövård nr 4 1994 (temanumret Autenticitet). Jag skrev där en artikel – Arkeologi och Informationteknologi (s.51-54; ordet ADB hade då blivit omodernt) som sammanfattade fyra års arbete med metodutveckling vid RAÄ UV kring digitala dokumentationsmetoder. När jag läser texten inser jag att mitt nyskapande föredrag på tisdag nästa vecka till stora delar redan är publicerat för nästan 17 år sedan. Det kanske säger saker om min egen brist på utveckling men också att infrastrukturen kring digitala arkeologisk information har varit mycket trög att ändra och att det därmed är hög tid att göra något åt saken.
Citat från det avslutande stycket under rubriken Informationen:
”Hur kan då den nya informationen användas? Förutom i den inledande processen när undersökningen analyseras, presenteras och rapporteras, kan dessa [nya digitala undersöknings]data utgöra en bas för centrala arkeologiska kunskapsregister. Den digitala arkeologin kan vara en väg att öka användningen av exploateringsgrävningar i forskning, effektivisera administration och en metod att förmedla arkeologiska resultat till en allt mer intresserad allmänhet.
I en högst personlig vision kan i framtiden arkeologin och kulturmiljövården nyttja information från fyra sammankopplade databaser speglande fyra informationsnivåer under centralt registeransvar. Övergripande information om fornlämningarna finns redan idag till stora delar i digital form i ett fornminnesregister kopplat mot den ekonomiska kartan. I ett undersökningsregister samlas information kring undersökta fornlämningar. Denna datakälla kan användas vid ärendehantering och projektplanering hos såväl hos såväl länsstyrelse som som grävande institutioner. Den digitala dokumentationen bör lagras i ett dokumentationsregister. Här skulle digital originaldokumentation snabbt kunna tillhandahållas för t ex forskarsamhälle och publik verksamhet. Uppgifter kring fynd lagras i ett centralt fyndregister som nu inte är långt borta att förverkligas vid Statens Historiska Museum (SHM).
Dessa databaser är möjliga att integrera och därmed skulle det vara möjligt att samla in och sprida information kring arkeologisk fältverksamhet ur många aspekter – administrativa, projektstyrande, kunskapsuppbyggande. Visionen om centrala arkeologiska databaser delas av andra arkeologer och håller redan på att genomföras inom Riksantikvarieämbetet och SHMM. Det föreligger emellertid ett behov att samla olika initiativ med IT i kulturmiljövården i en övergripande informationsstrategi.” (Kulturmiljövård 4, 1994)
Trots att åren har gått så är det, med kanske några små undantag, en ganska korrekt sammanfattning av vad jag ska presentera i föredraget. Ganska skrämmande.
Hela artikeln från Kulturmiljövård, nr 4 1994, finns att ladda ner i PDF-format här (ca 5 Mb).
Kommentarer