Utan energi och framtidstro
Under början på veckan hölls som jag tidigare noterat Riksantikvarieämbetets arkeologikonferens Tema rapportering – Vad blir kvar efter grävningen? Den samlade ca 150 personer verksamma inom uppdragsarkeologin, kulturmiljövården, forskning och museerna. Konferensen hölls i Historiska museets lokaler. Det var ett bra arrangemang, ett spännande program, relevanta frågor och teman och genomgående bra presentationer, men jag tror att få var nöjda, stimulerade och fulla av energi, handlingskraft och framåtanda när vi gick därifrån. Tvärt om.
Jag har varit borta från uppdragsarkeologin i precis tio år och i stället arbetat med musei- och kulturarvsinformation i processerna efter undersökningen. Vi alla – här var många bekanta ansikten från förr (kul att ses igen!) – har med några få undantag åldrats, blivit lite rundare och mer grå- eller tunnhåriga och klokare. Men frågorna var dem samma. Det känns som att tiden har stått still inom arkeologin. Det är samma diskussion om rapporten och rapportens utformning, målgrupper och målgruppsstyrning. Samma frågor runt moderna standarder och infrastrukturer. Samma brist på arkiveringsmöjligheter för digital information. Samma diskussioner om kunskap och behov av synteser. Samma tidsbrist att reflektera över den genomförda arkeologin. Samma undran över vem som ”äger frågan”, motiverar varför vi håller på och sätter upp spelregler. Samma efterfrågan efter en ryggrad som håller uppe och samordnar uppdragsarkeologin.
Nytt är emellertid det nästan onämnbara hotet om en fullskalekommersialisering av uppdragsarkeologin som tyngde mötet som en molande post-konferensmiddag-huvudvärk men som ingen kunde ge en Treo.
Den samlade kompetensen på konferensen är anmärkningsvärd. När jag började som arkeolog räknade vi månader i fält när vi konkurrerade om grävjobb och rankades på listor (jag kom till 48 innan jag slutade räkna). Det kanske man har slutat med nu. Men om man räknar ihop den samlade erfarenheten av kulturmiljövård och uppdragsarkeologi i auditoriet på konferensen så svindlar det en aning. Det fanns en otrolig kompetens, kunskap och erfarenhet samlad i ett rum. Jag uppskattar det till att den genomsnittliga tjänstetiden, branscherfarenhet per deltagande person, var ca 15 år (anmälningsavgiften hindrade nog yngre studenter och säsongsanställda). Det betyder att vår gemensamma erfarenhet sträcker sig långt tillbaka till förromersk järnålder om vi staplar åren efter varandra. Mer än 2250 års erfarenhet av arkeologi. Det är en hel del kunskap om det förflutna och om hur arkeologi ska bedrivas. Hur får man all den erfarenhet och kunskap som finns i systemet att skapa bra, bred och relevant arkeologi? Vem plockar upp och axlar ansvaret för arkeologin igen? Det är nog det som jag undrar mest över efter konferensen.
Mitt eget betongarschel-centralistiska, positivistiska och informationskramande inlägg finns att titta på här. Men vem, undrar jag nu, är intresserad att vara med och förverkliga en nationell infrastruktur för uppdragsarkeologin i en tid som denna?
Vi vet vad som behövs göras och varför. Vet vet hur vi kan göra det. Vem ser till att det blir gjort?
Tema rapportering
I början av nästa vecka arrangerar Riksantikvarieämbetet (RAÄ) en arkeologikonferens med titeln Tema rapportering. Vad blir kvar efter grävningen? Jag ska hålla ett kort föredrag om det som jag flera gånger tagit upp i bloggen tidigare: Behovet av en nationell infrastruktur för arkeologiska undersökningsdata i form av ett undersökningsregister och ett datalager för digital arkeologisk dokumentation. Jag sitter just nu och förbereder mig och gör en sån där tråkig PowerPoint med mycket text i och utan bilder (som jag hoppas blir modern igen snart).
Jag är inne i det skedet av karriären där det mesta av ”det nya” bygger på saker jag gjort eller tänkt tidigare. Många saker framställs genom Ctrl+C-Ctrl+V-metoden (kopiera och klistra in). Inför föredraget började jag ögna igenom vad jag sagt tidigare om ämnet och påminner mig om en artikel i den nu avsomnade tidskriften Kulturmiljövård nr 4 1994 (temanumret Autenticitet). Jag skrev där en artikel – Arkeologi och Informationteknologi (s.51-54; ordet ADB hade då blivit omodernt) som sammanfattade fyra års arbete med metodutveckling vid RAÄ UV kring digitala dokumentationsmetoder. När jag läser texten inser jag att mitt nyskapande föredrag på tisdag nästa vecka till stora delar redan är publicerat för nästan 17 år sedan. Det kanske säger saker om min egen brist på utveckling men också att infrastrukturen kring digitala arkeologisk information har varit mycket trög att ändra och att det därmed är hög tid att göra något åt saken.
Citat från det avslutande stycket under rubriken Informationen:
”Hur kan då den nya informationen användas? Förutom i den inledande processen när undersökningen analyseras, presenteras och rapporteras, kan dessa [nya digitala undersöknings]data utgöra en bas för centrala arkeologiska kunskapsregister. Den digitala arkeologin kan vara en väg att öka användningen av exploateringsgrävningar i forskning, effektivisera administration och en metod att förmedla arkeologiska resultat till en allt mer intresserad allmänhet.
I en högst personlig vision kan i framtiden arkeologin och kulturmiljövården nyttja information från fyra sammankopplade databaser speglande fyra informationsnivåer under centralt registeransvar. Övergripande information om fornlämningarna finns redan idag till stora delar i digital form i ett fornminnesregister kopplat mot den ekonomiska kartan. I ett undersökningsregister samlas information kring undersökta fornlämningar. Denna datakälla kan användas vid ärendehantering och projektplanering hos såväl hos såväl länsstyrelse som som grävande institutioner. Den digitala dokumentationen bör lagras i ett dokumentationsregister. Här skulle digital originaldokumentation snabbt kunna tillhandahållas för t ex forskarsamhälle och publik verksamhet. Uppgifter kring fynd lagras i ett centralt fyndregister som nu inte är långt borta att förverkligas vid Statens Historiska Museum (SHM).
Dessa databaser är möjliga att integrera och därmed skulle det vara möjligt att samla in och sprida information kring arkeologisk fältverksamhet ur många aspekter – administrativa, projektstyrande, kunskapsuppbyggande. Visionen om centrala arkeologiska databaser delas av andra arkeologer och håller redan på att genomföras inom Riksantikvarieämbetet och SHMM. Det föreligger emellertid ett behov att samla olika initiativ med IT i kulturmiljövården i en övergripande informationsstrategi.” (Kulturmiljövård 4, 1994)
Trots att åren har gått så är det, med kanske några små undantag, en ganska korrekt sammanfattning av vad jag ska presentera i föredraget. Ganska skrämmande.
Hela artikeln från Kulturmiljövård, nr 4 1994, finns att ladda ner i PDF-format här (ca 5 Mb).
Hur ska vi göra K-samsök bättre?
Den 22/2 så har alla som levererar innehåll till K-samsök möjlighet att träffas för ett första möte på en ganska lång tid. Mycket har hänt sedan sist (vi kan alla följa arbetet på: http://www.ksamsok.se/blogg/), bl a är utvecklingsprojektet avslutat och plattformen driftsatt i förvaltning hos RAÄ. Några saker är aviserade att arbetas mer med – som att kunna leverera metadata om ljud och rörlig bild - men det finns en hel del andra saker att ta tag i.
Hjälp oss innehållsleverantörer att inför mötet identifiera vad som bör utvecklas och förändras i K-samsök och dess bakomliggande protokoll. Diskussionen hålls på Mötesplats museer.
CAA-SE om arkeologiska data
I början av veckan var jag med på ett möte om data från arkeologiska undersökningar. Mötet anordnades av CAA-SE (den svenska underavdelningen av Computer Applications and Quantitative Methods in Archaeology) under förtjänstfull ledning av Daniel Löwenborg, Uppsala universitet. Deltagare var bl a undersökare (UV, SAU, Kulturmiljö Mälardalen, Arkeologikonsult), RAÄ, museer (SHM och Upplandsmuseet) och några forskare. Mötet är resultatet av en spännande och ganska splittrad diskussion i CAA-SE:s grupp på LinkedIn om just hur digitala arkeologiska primärdata (dokumentation i form av inmätningar och databaser skapade vid arkeologiska undersökningar) ska tas hand om och användas. Jag har i några tidigare blogginlägg fört fram att det behövs en ny och modern teknisk infrastruktur för fältarkeologin som inbegriper ett översiktligt undersökningsregister och ett gemensamt datalager för arkeologiska undersökningsdata. Efter workshopen är det tydligt att det finns fler som delar dessa tankar. Frågan är nu hur detta kan åstadkommas och om vi egentligen har samma visioner, ambitioner och inriktning.
Mötets diskussioner snuddade vid ämnesområden som målgrupper, information som ska hanteras, hur informationen ska användas, roller, ansvar och hur processen ska gå vidare. Jag ska här inte referera till mötets innehåll, en sådan kommer nog att presenteras av CAA-SE, utan ge några reflektioner från min utgångspunkt och sammanfatta vad jag försökte föra fram och visa några av mina bilder. En hel del är sig likt sedan tidigare inlägg kring ämnet i denna blogg.
Även SAU och Magnus Reuterdahl har bloggat om mötet.
Målgrupp och användning
Fornlämningar och föremål hanteras i dagens infrastrukturer, men det saknas information om undersökningen och dess kontextuella data. En av det viktigaste sakerna är att lösa är att ge objekt unika permanenta identiteter så att de kan refereras till i olika sammanhang
Jag tycker att frågan om digital arkeologisk dokumentation rimligen bör kopplas ihop med frågan om ett undersökningsregister – en plattform som bör innehålla översiktig information om var och när det har grävts och vilka resultat som framkommit. Löser vi den ena plattformen bör vi på samma gång lösa den andra, trots att ett undersökningsregister har en stor målgrupp, kan förväntas användas av både yrkesfolk (som handläggare, forskare och studenter, museer, media etc) och en bredare målgrupp av de som är intresserade av arkeologi och historia. Rätt utformat blir ett undersökningsregister en relativt dynamisk och levande plattform där undersökningarna får en egen webbsida där det finns möjligheter att dela information och resultat (som nyheter, spännande fynd, visningar, rapporter, undersökningsplaner, analyser mm) och länkar. Genom enkel etablerad internetteknologi (RSS-flöden) skulle användare kunna följa externa gräv- och rapportbloggar och tweets från undersökningen på undersökningens sida tillsammans med information från undersökningen. Undersökningen skulle genom webbplatsen ges en unik permanent identitet (URI) som gör att undersökningen kan refereras från andra webbplatser, andra datamängder och i löpande text. Undersökningens information publiceras som länkade data med öppen licensiering (LOD) och är tillgänglig för maskiner (andra system och plattformar) via ett API. Data görs även tillgängliga via GIS-dataset i vanligt använda format som kan laddas ner och användas lokalt. Ett undersökningsregister bör indexeras av K-samsök. En viktig kravställare på en gemensam plattform för arkeologiska data är de stadsGIS som nu växer fram som handläggningsstöd. Här finns också en värdefull drivkraft att sammanställa äldre undersökningar.
Om undersökningen är modern och digitalt dokumenterad skulle dess digitala dokumentation kunna laddas upp i form av en eller flera XML-filer (RDF) som utgör undersökningens innehåll. Också dokumentationen bör utgöra länkade data (varje ”informationsatom” på en undersökning – kontext – objekt, fynd eller prov – får en egen webbsida med en unik adress) tillgängliga via ett API. Målgruppen för arkeologisk primärdata är betydligt mer snäv och forsknings- eller yrkesinriktad. Ett datalager med digital dokumentation är lika mycket ett digitalt arkiv som ett levande informationssystem. Här handlar det om att bevara och använda data och samtidigt kunna tillföra ny kunskap. Några framgångsfaktorer för ett väl implementerat undersökningsregister och datalager:
- Det ska till en början bygga på frivillighet, delaktighet och öppenhet. Gamla undersökningar ska kunna samsas med nya. Forskare ska kunna lägga in gamla undersökningar. Krav ska läggas på moderna undersökningar i undersökarnas regelverken.
- Datafångsten ska vara decentraliserad – undersökaren uppdaterar själv den gemensamma plattformen.
- Undersökarens kostnader för dataleveranser måste kunna finansieras inom det uppdragsarkeologiska systemet.
- Kvalitet är viktigt men får inte ta överhanden – det bästa får inte bli det godas fiende. Det är m a o viktigare att det finns en enkel kartmarkering i form av en punkt som signalerar förekomst än att alla schakt och undersökningsområden finns inlagda med hög precision, transformationer och kvalitet.
- Det är viktigt med en unik undersökningsidentitet som tydligt märker upp all information från en undersökning och unika identiteter för alla typer av undersökningdata. Det är förutsättningen för att kunna referera och nya data ska kunna läggas till systematiskt eller hanteras i andra plattformar.
- Data ska vara öppna för alla och inte belagda med upphovsrätt eller andra användarrestriktioner. Data som man vill skydda ska inte laddas upp i gemensamma datalager (förrän de är fria). Vem som äger och kan licensiera ut undersökningsdata (inklusive dokument och fotografier) efter avslutad undersökning måste redas ut. Open Access borde gälla för rapportmaterial och annat publicerat material som finansierats inom uppdragsarkeologin.
- Forskarens egna data och resultat ska kunna komplettera primärinformationen. Alternativa tolkningar bör kunna hanteras.
Hanterad information
När det gäller information som ska hanteras är jag mycket optimistisk att det går att enas om en enkel grov datastruktur, men helt uppgiven att strukturer och termanvändning som helhet ska kunna synkroniseras i en gemensam plattform. Jag är inte ens säker på att det främjar forskningen att alla måste använda samma termer eller strutkur, även om det skulle gå lättare att söka. Sakordsträsket bör kanske lämnas för kommande generationer att lösa.
Trots att det finns stora skillnader mellan en stenåldersundersökning och en stadsgrävning utgår jag från att ett fåtal gemensamma typer av entiteter (informationstyper eller klasser) kan skapa en gemensam enkel struktur att utgå från:
Enkla bastyper som alla kan mappa sina undersökningsdata mot och leverera upp till ett gemensamt datalager. Innehållet som beskriver bastyperna definieras av gemensamma eller egna metadataresurser.
Inom varje entitetstyp väljer vi ut ett antal obligatoriska attribut som måste finnas med vid leverans, men det finns möjlighet att leverera upp metadataelement som är bara gemensamma inom ett systemet/institutionen eller som är specifika för en viss speciell undersökning. Vi kanske bör överväga att introducera ett litet antal nya gemensamma attribut för att underlätta samsökning. Själva undersökningen bör ha ett antal egenskaper som är till för att förmedla ett aggregerad bild av undersökningen, översiktliga resultat, texter, kvantifieringar och kanske underlag för statistik. I möjligaste mån ska den gemensamma metadatastrukturer bygga på etablerade standarder och ontologier och vara möjlig att mappa mot internationella metadataresurser för arkeologi.
Hur går vi vidare?
När det gäller en fortsättning på arbetet med att förverkliga dessa idéer (och även för den tekniska plattformen) framförde jag likheten mellan vårt arbete med arkeologiska data och arbetet bakom kulturarvsdataplattformen K-samsök som bedrevs under 2008 och 2009. Även där samlades mer eller mindre disparata data från flera aktörer in till en gemensam struktur som kan användas för att söka och distribuera data. K-samsök visade att det på en relativt kort period (några månader) går att skapa gemensamma modeller, leveransformat och protokoll. K-samsök visade också att det ganska snabbt och till en rimlig peng går att utveckla en plattform som sedan fungerar i praktiken om det finns rätt mandat, fast övertygelse och rimliga resurser.
En naturlig fortsättning på vårt arbete blir därmed att först enas om en gemensam vision och målbild kring hanteringen av arkeologiska primärdata, marknadsföra den visionen till ansvariga myndigheter och aktörer och gå vidare i arbetsgrupper med bred förankring för att arbeta fram koncept för användning, gränssnitt, datamodeller och teknisk infrastruktur. En andra möte i denna riktning planeras av CAA-SE. Kolla in gruppen på LinkedIn för mer information om när och var det inträffar.
Vad tycker du är viktigt för att komma vidare i frågan?
Ny mötesplats för museifolk och andra intresserade
En ny mötesplats har i dagarna öppnats – Mötesplats museer – som tillhandahålls av Riksförbundet Sveriges museer. Det är en Ning-community som förhoppningsvis blir en aktiv mötesplats med en yta för diskussioner och informerande kring museifrågor.
Jag har startat en grupp kring digitaliseringsfrågor som kan beröra sådana saker som de ytterst aktuella frågorna om den nationella digitaliseringsstrategin och det nya samordningssekretariatet vid Riksarkivet blandat med de alltid så aktuella frågorna om museisystem och databaser. Är du intresserad av digitalseringsmetodik, samlingssystem och samsökning eller nyfiken på vad vad man kan göra med K-samsök? Hoppa på och sätt igång och diskutera och debattera!
Ett museidatamoln?
En hastig uppföljning av ett tidigare blogginlägg om framtiden för system för gemensam samlingsförvaltning på Internet. Några intresserade museer har för en vecka sedan haft ett första sonderande möte. Det rör sig om både centrala museer och länsmuseer. Vi stämde av läget kring system för samlingsförvaltning och föremålsinformation. Bilden är entydig: Många museer är intresserade av att modernisera sina system. Det gäller både de som har ”kommersiella” system som blivit åldersdigna och vi som har egenutvecklade lösningar som både åldras snabbt och är svåra och dyra att växla upp till nya förhållanden och krav. Några har en pressad tidplan och vill byta system under 2011 (eller borde redan ha bytt). Andra har mer luft i sina tidsplaner och några var ganska nöjda med sina system men bevakar slugt vad som händer i frågan.
Det finns en viss otillfredsställelse kring de systemlösningar för samlingsförvaltning som står tillbuds på marknaden. Det finns inget självklart val där en aktör har tagit fram en killer-app som det bara är att köpa och sedan vara nöjd med. Många, kanske de flesta på mötet, har ganska ambitiöst analyserat situationen och har en bra överblick över systemen och deras för- och nackdelar. Så långt har vi på SHMM inte kommit än. Vi ska just till att börja vår analys.
Och molnet då, finns det ett intresse för en gemensam lösning? Svaret är också här ganska tydligt. Det finns ett stort intresse för att arbeta mer gemensamt och för att hitta lösningar där var och en inte behöver uppfinna hjulet själv och lägga stora egna resurser på egen utveckling och anpassning (eller egna höga årliga kostnader för drift och förvaltning). Frågan om gemensamma auktoriteter för personer, platser, tid och ämnen kom också upp (som vanligt). En gemensam lösning skulle gynna införandet av ett auktoritetstänk och strävande i övrigt mot mer och bättre metadata. Det är ett stort arbete att ändra i befintliga system så att de arbetar mot centrala metadata.
Däremot är osäkerheten i gruppen stor vad som ska göras, vem som ska göra vad och när det är rätt läge att göra det. Det saknas mandat och en organisation för att hantera dylika frågor. Jag fick också intrycket att det inte är realistiskt att se en gemensam lösning inom den närmaste framtiden. Den kommer att ta flera år att utveckla innan den är brukbar. Och då måste någon börja arbeta nu.
Som jag ser finns det två framkomliga vägar. Antingen tar utvecklarna av befintliga system själva tag i frågan och utvecklar en uppdaterad, modern och bra, Internetbaserad produkt som vi kan köpa eller så ska frågan landa i det nya digitaliseringssekretariatet under Riksarkivet som skymtade fram i kulturproppen och som skulle kunna koordinera utvecklingen av en gemensam systemlösning för samlingsförvaltning vid stora och små museer.
Vad tror ni? Är det realistiskt? Finns det fler vägar?
Kommentarer