En molnig framtid?

Just nu arbetar vi som hanterar och utvecklar Statens historiska museers (SHMM) system för föremålsinformation för högtryck. Vi har fått ett internt uppdrag att fram till december 2010 utreda hur myndigheten ska arbeta med samlingsinformation i nästa generation av föremålsinformationssystem. Våra nuvarande system börjar bli rejält föråldrade och komplicerade och dyra att förvalta och anpassa i takt med den snabba utvecklingen kring kulturarvsinformation som just nu pågår. Kravbilden har ändrats ganska mycket sedan 2001. Ord som K-samsök och Europeana har dykt upp och trycket utifrån (inte minst politiskt) kring tillgänglighet för samlingarna över Internet har ökat. Digitaliserade museisamlingar är idag inte en intern angelägenhet. Kulturarvsdata är gemensamma och ska kunna brukas och utvecklas tillsammans med användarna.

Det tre museerna (Historiska museet, Kungl. Myntkabinettet och Tumba bruksmuseum) ska i framtiden arbeta i ett myndighetsgemensamt system för att överblicka, hantera, lagra och distribuera information om samlingarna. Utredningens direktiv ger att vi ska arbeta transparent, effektivt och samordnat i gemensamma processer som är lätta att utföra, överblicka och följa upp inom ramen för en standardiserad IT-miljö och om möjligt och ändamålsenligt samverka med andra.

Just nu kartlägger vi hur vi arbetar idag och vi gör modeller över våra processer och informationslager. I nästa fas ska nulägesmodellerna analyseras och bilda gemensamma framtidsmodeller, vi ska fånga kraven och funktionsbehoven. Vi ska också kika på hur marknaden för museisystem har utvecklats sedan vi gjorde vår förra utredning 2001. Då fanns det inte tillräckligt bra system och vi valde därför att utveckla våra egna lösningar i avvaktan på att bättre produkter skapades på marknaden. Har produkterna blivit bättre? Har nya moderna system utvecklats?

Att köpa ett färdigt museisystem är ett av minst fyra alternativa lösningsspår som vi tittar på i utredningen och som vi kommer att fördjupa i en förstudie nästa år . Det andra alternativet är att utveckla befintliga system så att de bättre motsvarar myndighetens behov och användarnas krav – ny utvecklingsmiljö, nya användargränssnitt men samma ”världsbild” och i stort sett samma databasstruktur. Ett tredje alternativ är att utveckla ett system genom att anpassa ett befintligt ramverk för informationshantering. Museerna är ju trots allt inte de enda som hanterar komplex information i dagens samhälle. Även andra har ju tänkt stora tankar.

Det fjärde alternativet ska jag utveckla en aning mer i detta inlägg. Det alternativet finns inte idag. Det är något nytt som måste utvecklas och som SHMM inte kan ordna helt själva. Det handlar om att lagra och förvalta sina metadata om samlingar och annan kulturarvsinformation i ett gemensamt internetbaserat system där data lagras externt (säkert och långsiktigt), systemen driftas externt (hos vem har mindre betydelse) och systemet utvecklas och förvaltas gemensamt (detta har en stor betydelse), men där informationen förvaltas som idag av museerna själva. Jag har valt att kalla alternativet Museidatamolnet i utredningsplanen. Moln eller datormoln är ett modeord som luktar luddig modernitet och som låter otroligt coolt. Men vad innebär det? Det är enligt Wikipedias definition ”en teknik där stora skalbara resurser, exempelvis processorkraft, lagring och funktioner, tillhandahålls som tjänster på Internet till användare som inte behöver ha den tekniska kunskapen eller kontrollen över infrastrukturen.” Det är väl precis vad små resursfattiga organisationer behöver idag?

Tänk er ett system för att förvalta och administrera metadata om samlingarna:

• Där systemet både är en tjänst mot andra system och en applikation mot användare
• Där varje museum lagrar data enligt egna modeller (fältstrukturer) men där funktioner (skapa, redigera, radera, relatera, länka mm), gränssnitts- och interaktionsprinciper är gemensamma
• Där befintliga museidata enkelt kan hanteras bredvid andra primära kulturarvsdata från hembygdsföreningar, arbetslivsmuseer mm, där de själva enkelt över nätet kan registrera och förvalta sina data och bilder
• Där termuppsättningar kan vara lokala om vi så vill men där vi också enkelt kan dela på gemensamma termer, ämnen, klasser och klassifikationer
• Där vi använder befintliga eller administrerar egna gemensamma auktoriteter för personer, platser, tid och händelser
• Där vi loggar in för att administrera våra data över nätet och där man kan alltid kan komma åt sina data från i princip vilken dator eller smart telefon som helst, men där data är säkra bakom behörighetshantering
• Där bilder lagras i ett eller flera gemensamt upphandlade (stora) medialager med långtidsbevarande i fokus
• Där all serverteknologi är helt outsourcad och vi inte behöver bry oss om teknik och drift
• Där modern datalagrings- och sökteknik används. Relationsdatabaser blandas med NoSQL-lösningar där det är ändamålsenligt (det kvittar faktiskt vilken teknik som används bara det funkar). Kolla på K-samsök: Vet ni egentligen hur data lagras? Spelar det någon roll?
• Där de data vi vill exponeras i en och samma nod mot externa förmedlingsytor och aggregatorer som t ex K-samsök för att maximera tillgänglighet
• Där vi (museerna? ABM? ABMK?) tillsammans finansierar utveckling och teknisk förvaltning av systemet och därigenom minskar kostnader i och med att alla slipper sitta och tänka ut allt själva, drifta egna lösningar, upphandla egna system, förvalta egna lokala databaser mm. En ganska liten peng från Kulturdepartementet hade fått en enorm effekt i detta avseende
• Där avancerad och modern lagringsteknik kan erbjudas små museer och föreningar till låga (eller inga) kostnader

Det finns naturligtvis en mängd invändningar, frågor och oklarheter i listan ovan. Vi i museibranschen bär på en tung ryggsäck när det gäller denna fråga – idén ”om det gemensamma stora systemet som klarar allt” – är på intet sätt ny. Tidigare försök har misslyckats kapitalt. Det finns en utbredd och kanske befogad skepsis – detta låter väl bra men kan det verkligen göras? Men om någon för fem år sedan hade sagt att sektorn på mindre än två år skulle kunna skapa förutsättningar för ett gemensamt sökindex för alla kulturarvsdata som skulle göra det lätt att söka i alla databaser samtidigt, så hade få trott att det varit möjligt. Men det gjordes faktiskt i form av K-samsök. Det går om vi samarbetar och samlar våra resurser. Tekniken finns där.

Jag är personligen helt övertygad om att ett musei- eller kulturarvsdatamoln är framtiden. Frågan är bara om framtiden är här nu eller om den kommer sen? Är vi mogna? Vad tycker och tror du? Går museisystemen en ”molnig” framtid till mötes?